Straff för högmålsbrott

Hösten 1940 träffades en grupp män i en lägenhet i Stockholm. De hade kartor, kontakter i Berlin och en plan för hur Sverige skulle kunna tvingas in under tyskt inflytande om kriget tog en ny vändning. Planen kom aldrig längre än till ett protokoll – men om den hade genomförts hade den uppfyllt alla rekvisit för högmålsbrott. Det är brott av det slaget lagstiftaren hade i tankarna när 19 kap. 1 § brottsbalken skrevs.

Högmålsbrott – i dagligt tal ofta kallat landsförräderi – innebär att någon med våldsamma eller annars olovliga medel försöker störta statsskicket, hindra statens organ från att utöva sina funktioner, eller rycka lös en del av rikets territorium. Det krävs inte att försöket lyckas. Redan ett allvarligt menat förberedande steg – att samla vapen, rekrytera medbrottslingar eller upprätta en detaljerad plan – kan räcka för åtal och dom.

Brottet är konstruerat som ett förberedelse- och stämplingsbrott. Det innebär att straffansvar inträder tidigt i händelsekedjan, långt innan en statskupp eller ett uppror hunnit genomföras. Lagstiftningens avskräckande effekt ligger just i att den kriminaliserar avsikten lika mycket som gärningen. Den som stämplar för ett maktövertagande kan dömas utan att ett enda skott har avfyrats.

Brottet riktar sig mot hela det svenska folket och den demokratiska ordningen – inte mot enskilda individer eller institutioner. Det är därför det aldrig preskriberas.

I modern svensk rättspraxis är fällande domar extremt sällsynta. Under kalla kriget diskuterades bestämmelsen i samband med kommunistisk och fascistisk verksamhet, men det ledde sällan till åtal. Utredningarna är hemliga, komplexa och kräver underrättelsearbete under lång tid. SÄPO utreder samtliga misstänkta fall i nära samarbete med åklagare vid riksenheten för säkerhetsmål.

För att brottet ska föreligga krävs uppsåt. Lösa uttalanden om att man vill störta regeringen – i ett diskussionsforum, på ett torgmöte eller i ett ilsket brev – räcker inte. Det krävs konkreta handlingar eller förberedelser med verklig avsikt att genomföra dem. Skillnaden mellan politisk retorik och straffbar förberedelse kan ibland vara hårfin, och det är domstolarnas uppgift att dra den gränsen utifrån de bevis som lagts fram.

Vid sidan av det fullbordade brottet är försök, förberedelse och stämpling till högmålsbrott självständigt straffbara. Det innebär att myndigheterna kan ingripa redan innan en statsomstörtning påbörjats på allvar. Gränsen mot terroristbrott är ibland flytande – handlingar som syftar till att störta statsskicket kan samtidigt uppfylla rekvisiten för terroristbrott, och åklagaren väljer den rubricering som bäst täcker gärningens innehåll och straffvärde.

Den som döms kan utöver fängelsestraffet förlora rätten att inneha offentliga tjänster och uppdrag. Vid utländsk inblandning kan utvisning av utländska medborgare aktualiseras, men det är ovanligt vid brott av denna karaktär eftersom straffets längd normalt dominerar påföljdsbilden.

Preskriptionstiden är – i de fall livstids fängelse ingår i straffskalan – oändlig. Brottet preskriberas aldrig. Det innebär att åtal kan väckas oavsett hur lång tid som förflutit sedan gärningen begicks. En man som planerade ett statskuppförsök på 1970-talet kan teoretiskt sett ställas inför rätta i dag om bevisning dyker upp. Det understryker hur allvarligt rättssystemet ser på varje angrepp mot den demokratiska statsordningen.

Straffskalan – fyra år till livstid – återspeglar att lagstiftaren velat ge domstolarna utrymme att skilja mellan planerade uppror med brett stöd och isolerade gärningar med liten reell hotbild. I praktiken dömer domstolarna till straff i den övre delen av skalan vid väpnade eller utländskt stödda konspirationer, och till straff i den nedre delen vid förberedelse som aldrig nådde operativ fas. Förmildrande omständigheter är i princip inte aktuella vid ett brott av denna karaktär – brottet är till sin natur alltid allvarligt. Historiska paralleller finns i mellankrigstiden, då fascistiska och kommunistiska rörelser i Europa provocerade fram liknande lagstiftning i flera länder. I Sverige användes bestämmelserna om högmålsbrott sparsamt, men de fungerade som ett avskräckande element mot politisk extremism och som ett juridiskt ankare för den demokratiska ordningen i turbulenta tider.

Den genomsnittliga fängelsetiden vid fällande dom är svår att uppskatta på grund av det ringa antalet fall. Vid historiska jämförelser i andra rättsordningar rör det sig om straff i storleksordningen sex till tolv år eller mer, beroende på om den dömde hade ledande roll i konspirationen, om faktiskt våld utövades, och om utländsk makt stod bakom. I Sverige kan rätten döma till livstid i de allvarligaste fallen – och med en straffskala som börjar på fyra år finns utrymme för nyanserade bedömningar i det enskilda fallet.

Säkerhetspolisens arbete med att kartlägga potentiella hot mot den konstitutionella ordningen är en pågående uppgift som sällan syns i offentligheten. De flesta ärenden rör sig i en gråzon mellan laglig politisk verksamhet och straffbart förberedande, och SÄPO måste navigera försiktigt för att inte kränka den politiska yttrandefriheten. Det är just i den gränsdragningen som rättsstatens styrka mäts.